Holografins historia och utveckling

Vi ser att världen är tredimensionell och färgstark, det beror på att ljuset som avges av vart och ett av de föremål som accepteras av det mänskliga ögat, ljusintensitet, avfyrning och avstånd, färgerna är olika. Ur vågoptikens synvinkel, på grund av de olika specifika ljusvågorna som avges av de respektive objekten, beror ljusets huvudegenskaper på amplituden (intensiteten) hos ljusvågorna, fasen (med fysionomisk form) och våglängden (färg). Om du kan få scenen ljusvågor helt karakteriserade, kommer att kunna se en realistisk tredimensionell bild av scenen, detta är holografi. Hologram föddes tills nu har gjort ?? Stora framsteg under de senaste 60 åren, har använts i stor utsträckning i modern vetenskaplig forskning och industriell produktion.

Hologram grundläggande

Det första hologrammet gjordes 1947 av Dennis Gabor, en ungerskfödd forskare som arbetade vid Imperial College of London. Gabor försökte förfina designen av ett elektronmikroskop. Han tog fram en ny teknik som han bestämde sig för att testa med en filtrerad ljusstråle innan han provade den med en elektronstråle. Gabor skapade ett transmissionshologram genom att noggrant filtrera sin ljuskälla, men processen blev inte praktisk förrän tekniken gav ett sätt att producera koherent ljus-ljus som består av en enda frekvens och en enda våglängd. Hologramproduktionen tog fart med uppfinningen av lasern 1960, eftersom en laser genererar ljus som har en enda färg (frekvens) och producerar vågor som färdas i fas med varandra. År 1962, med hjälp av en laser för att replikera Gabors holografiexperiment, producerade Emmett Leith och Juris Upatnieks från University of Michigan ett transmissionshologram av ett leksakståg och en fågel. Bilden var klar och tredimensionell, men den kunde bara ses genom att belysa den med en laser. Samma år framställde Uri N. Denisyuk från Sovjetunionen ett reflektionshologram som kunde ses med ljus från en vanlig glödlampa. Ett ytterligare framsteg kom 1968 när Stephen A. Benton skapade det första transmissionshologrammet som kunde ses i vanligt ljus. Detta ledde till utvecklingen av präglade hologram, vilket gjorde det möjligt att massproducera hologram för gemensamt bruk. Nästan ett kvarts sekel efter att han hade gjort det första hologrammet tilldelades Gabor Nobelpriset i fysik för denna prestation 1971. Året därpå gjorde Lloyd Cross den första inspelningen av ett rörligt hologram genom att prägla sekventiella bildrutor från vanlig rörlig bildfilm på holografisk film.

Hologrammet bygger på nobelpristagaren Dennis Gabors teori om interferensmönster. Gabor teoretiserade 1947 att varje topp i vågmönstret innehåller all information från sin ursprungliga källa, och att denna information kunde lagras på film och reproduceras. Det är därför det kallas ett hologram.

Holografi är den enda visuella inspelnings- och uppspelningsprocessen som kan spela in vår tredimensionella värld på ett tvådimensionellt inspelningsmedium och spela upp det ursprungliga objektet eller scenen, för blotta ögat, som en tredimensionell bild. Bilden visar fullständig parallax och skärpedjup. Bilden svävar i rymden antingen bakom, framför eller gränsle över inspelningsmediet.

Holografi är den enda visuella inspelnings- och uppspelningsprocessen som kan spela in vår tredimensionella värld på ett tvådimensionellt inspelningsmedium och spela upp det ursprungliga objektet eller scenen, för blotta ögat, som en tredimensionell bild. Bilden visar fullständig parallax och skärpedjup. Bilden svävar i rymden antingen bakom, framför eller gränsle över inspelningsmediet.

Historien om hologram

Holografi härstammar från 1947, då den brittiske forskaren Dennis Gabor utvecklade teorin om holografi medan han arbetade med att förbättra upplösningen hos ett elektronmikroskop. Gabor myntade termen hologram från de grekiska orden holos, som betyder "hel", och gramma, som betyder "budskap". Ytterligare utveckling inom området hindrades under det följande decenniet eftersom de ljuskällor som fanns tillgängliga vid den tiden inte var riktigt "sammanhängande" (monokromatiska eller enfärgade, från en enda punkt och med en enda våglängd)

This barrier was overcome in 1960 by Ryska scientists N. Bassov and A. Prokhorov and American scientist Charles Towns with the invention of the laser, whose pure, intense light was ideal for making holograms.

Samma år utvecklades den pulserande rubinlasern av Dr. T.H. Maimm. Detta lasersystem (till skillnad från den kontinuerliga våglaser som normalt används inom holografi) avger en mycket kraftfull ljusstråle som bara varar några nanosekunder (en miljarddels sekund). Det fryser effektivt rörelser och gör det möjligt att producera hologram av höghastighetshändelser, till exempel en kula i flykt, och av levande försökspersoner. Det första hologrammet av en person gjordes 1967 och banade väg för en specialiserad tillämpning av holografi: pulserande holografiska porträtt.

År 1962 insåg Emmett Leith och Juris Upatnieks vid University of Michigan från sitt arbete med sidoläsningsradar att holografi kunde användas som ett visuellt 3D-medium. År 1962 läste de Gabors artikel och "helt enkelt av nyfikenhet" bestämde de sig för att duplicera Gabors teknik med hjälp av lasern och en "off-axis"-teknik som de lånat från deras arbete med att utveckla sidoläsningsradar. Resultatet blev det första hologrammet med laseröverföring av 3D-objekt (ett leksakståg och en fågel). Dessa transmissionshologram producerade bilder med klarhet och realistiskt djup, men krävde laserljus för att visa den holografiska bilden.

År 1972 utvecklade Lloyd Cross det integrerade hologrammet genom att kombinera holografi med genomsläpplighet av vitt ljus med konventionell kinematografi för att producera rörliga 3-dimensionella bilder. Sekventiella bildrutor av 2D-filmer av ett roterande motiv spelas in på holografisk film. När de sammansatta bilderna visas syntetiseras de av den mänskliga hjärnan som en 3D-bild.

På 70-talet utvecklade Victor Komar och hans kollegor vid All-Union Cinema and Photographic Research Institute (NIFKI) i Ryssland en prototyp för en projicerad holografisk film. Bilderna spelades in med en pulserande holografisk kamera. Den framkallade filmen projicerades på en holografisk skärm som fokuserade ut den dimensionella bilden till flera punkter i publiken.

Holografiska konstnärer har avsevärt ökat sin tekniska kunskap inom disciplinen och bidrar nu till tekniken såväl som den kreativa processen. Konstformen har blivit internationell med stora utställningar över hela världen.